På allmän begäran, om min historia kring alkohol. Om euforin, flykten, identifikationen. Om beroendet, sorgen, smärtan. Om allt däremellan. Ja, det hele.
Bilden av vem som är alkoholist är fortfarande väldigt fattig. Ingen vill vara alkis. Folk letar febrilt efter alla andra ord och benämningar. ”Beroende”. ”Dricker lite för mycket”. ”Osund relation”. Jag har också förnekat och vägrat just a-ordet. Nu omfamnar jag det.
Jag blev alkis mellan 17 och 23. Många har frågat: ”Vadå kan man vara alkis när man är så ung?” Då brukar jag svara att även de vi ser på parkbänkarna började någonstans. De är på bottens botten. Samhället har gett upp på dem. Långt ifrån alla hamnar där. Det finns överläkare och artister som är alkisar. Och så en radio och tv-profil från Uddevalla.
Det enklaste sättet att beskriva hur alkoholism känns är genom att prata om vad alkoholen betyder för en.
För mig var det inte det sociala smörjmedlet som åkte fram någon eller ibland några gånger i veckan. Det var ingen ”vardagskrydda”. Det var livet. Överlevnaden. Jag hatade livet så hårt att det enda sättet att fly på var genom att dricka. Mer och mer. Mindre och mindre kontrollerat. Det var inte festen som stod i centrum, den var bara en ursäkt för att få dricka. För att sitta hemma, ensam, i morgonrock, och dricka är alltid något man aldrig vill. Det är botten för de flesta. Om man däremot klär in det i sociala situationer när ”alla andra också”…
Det smyger sig nästan alltid på. Först i efterhand ser man det knivskarpt. Först nu minns jag hur ofantligt kär jag blev i alkoholen den där allra första gången, på bygdegårdsfesten i Herrestad 1999. Jag var fjorton. Hade Fucking Åmål-lugg och nitskärp över jazzbyxor. Vi hade fått tag i cider, 7,0:or. Medan alla andra kräktes hämningslöst låg jag i gräset och njöt. Snurrade runt i bomull. Det kändes som att jag hade längtat efter just detta så länge. Under alla år som mobbad. Under alla dagar av solkatter som jagade ens lilla rädda missanpassade jag längst väggarna i skolkorridoren. Den där känslan av när alkoholen går ut i blodet. När det liksom bubblar och suger och svajar och man bokstavligt släpper sargen och flyger.
De första åren som drickande, alltså tonåren, höll jag det faktiskt under någorlunda kontroll. Jag var verkligen inte värst av alla mina kompisar. Fast de var ju å andra sidan rätt BUP-case:iga. Allt eskalerade senare, runt arton, nitton, tjugo. Fyllorna blev mer och mer hänsynslösa. Gränlösa. Jag blev singel när min stora tonårskärlek dumpade mig efter tre långa år av highschool romance första veckan i trean av gymnasiet. Jag ville ta igen ”allt”. Jag gick estetgymnasiet, läste Fittstim och ville knulla. Jag ville supa, knulla, leva, känna, ses och finnas. På riktigt, sådär. Vi var ett gäng som jag nog skulle vilja påstå alla utvecklade alkoholproblem. Vi skolkade, drack öl, hade invecklade relationer till varann och levde i vår skyddade, på något vis trygga bubbla.
Studenten tog jag 2004. Jag var så full att inga släktingar riktigt ville ta några bilder. Det finns därför i stort sett inga bilder från min student. Jag minns det bara som en dimma. Efterhandskonstruerat: En jävligt lycklig dimma. Jag hade precis, dagarna innan, kammat hem en huvudroll i en stor svensk film. Jag skulle lämna Uddevalla! Jag skulle BLI NÅGON! Vi marinerade oss i alkohol, som många andra studenter. Fast i det lilla gänget var det annorlunda. För vi flydde också det som komma skulle. Vi skulle splittras, och vi visste det. Vi skulle ”bli vuxna”. Alliansen skulle brytas. Jag minns att jag i bilen hem från studentens sista natt på Smögen bröt ihop totalt och grät helt hysteriskt till den här låten. Först i efterhand har jag insett att det inte var av lättnad, glädje. Inte främst. Det var för att en veckas totalt alkorus höll på att lämna kroppen och den oundvikliga framtiden knackade på, närmade sig som ett starkt kallt ljus.
Jag spelade in filmen. Drack väldigt lite under den perioden, trots att jag längtade. Men där fick jag ju ruset av allt annat. Bekräftelsen i att få vara mitt i det. Några månader efter det fyllde jag tjugo och flyttade till Stockholm.
Och det var här allt exploderade. Om man som nittonåring fått en stor filmroll och sedan går ur den världen i väntan på att filmen ska redigeras och släppas… Om man ska leva ”ett vanligt vuxenliv” i ett år i väntan på att bli ”någon slags kändis”… Det är nog oerhört få som är bekväma i det. Det är en hisnande situation. Framförallt för en tufsig lantisbrud som knappt haft ett jobb tidigare, som levt i en småstadsvärld, som hittat sin roll där men ändå alltid närt en dröm om ”det där andra”.
Jag fick en pytteliten andrahandsetta i Midsommarkransen. Det var försommar och jag var nysingel, igen. Och på något märkligt sätt var jag helt orädd. Och som en magnet drogs jag till helt fel människor. Till de som också blödde och sökte. Som fyllde sig med diverse droger och hoppades på att allt en dag skulle falla på plats. Fast då hette det bara ”att leva som man gör när man är ung”.
Här skulle jag kunna berätta hur många sanna historier om åren 2005-2008 som helst. Historier som får en att må illa. Gråta. Skratta högt. Förfasas. Fascineras. Historier jag berättat för diverse terapeuter som på det där där lika kickande som äcklande sättet visat fascination. Jag var ett drömcase.
Men jag låter bli. Av respekt för mig själv och ”alla inblandade”. Jag berättar istället i större drag om hur de där åren blev.
De blev kaos. Fylla, total bekräftesleöverdos, sånt man ser på film, som man i alla fall tänker att man ser på film. Jag var inget litet ”emovåp” som satt hemma och ömkade att ingen ville ha mig eller liknande, med en BiB, som man så ofta kan tro när det handlar om kvinnlig alkoholism. Jag var den sviniga, den uträknade, den totalt manipulativa som krossade människor och hjärtan. Som rotlöst gled runt i ett farligt Stockholm med en ständig fylla i blodet. Som kallades ”klubbkid” och drog med folk in på toaletter bara för att de skulle tycka att jag var sådär gränslöst härlig. Som fick VIP-kort och hamnade i en alltmer snurrande karusell av tappad självrespekt och impulskontroll.
Alla unga alkisar jag mött är/var precis som jag. Vi var inga offer, vi var bulldozers som behövde stoppas innan precis allt gick åt helvete.
Samtidigt som jag blev Metros yngsta ”stjärnkrönikör” och började jobba på P3 dövade jag molade bakfylla med återställare. Att vakna upp på nya ställen blev lite av min paradgren. Att skamfylld plocka ihop resterna av sin själv från kvällen innan och ta bussen hem. Tröstäta. Duscha och göra sig i ordning för ännu en kväll. Ringa de där som alltid var på.
Jag blev våldtagen 2006. Ni kanske har läst om det. Om inte – här. Observera att jag inte satt rubriken eller eh valt bilden. Den händelsen blev ett första uppvaknade för mig. Hade jag inte varit så full när jag följde med honom hem efter löfte om efterfest hade det där aldrig hänt. Det tog lång tid att inse att det faktiskt, inte på något sätt var mitt fel, men insikten om att det aldrig hade hänt om jag inte hade druckit… Ja den fanns, den finns alltid. Utan något skuldbeläggande av mig själv. Mer ett konstaterande. (det går för övrigt rykten om att jag och den här mannen haft en relation och knarkat ihop, sanningen är att jag aldrig hade träffat honom innan detta hände, ett litet OBS bara, för att visa på hur ondsinta vissa kan vara).
Men efter övergreppet började jag dricka ännu mer för att fly, ännu mer. Fly från det som hänt. Från skammen och den molande ångesten över vad jag gjorde med mig själv. Jag svek ännu fler människor. Jag slog en kille jag träffade när han försökte hjälpa mig på fyllan. Jag var otrogen mot honom, med hans bästa vän. Jag blev ensam, med mina små flaskor av Kosken i väskan, som närsom kunde hällas i lite läsk när andan föll på.
Jag kunde inte tänka mig ett liv utan alkohol.
Jag kunde inte se att jag överhuvudtaget var någon utan alkohol.
Med alkohol i blodet var jag den spännande, kvicka, sexiga, fascinerande Cissi. Utan var jag livrädd. Krackelerad. Förvirrad.
Jag hade byggt mitt liv kring att få tag i alkohol. Kring ett ständigt rus (trots att jag inte var påverkad jämt, men i alla fall fyra-fem dagar i veckan).
Jag träffade A någon gång under hösten/vintern 07. Han var inte som de andra. Allt började med att jag raggade upp honom, den vanliga taktiken. Spritluktande, gränslös tjej85 på Spy Bar. Och vi åkte hem till honom. Men han ville inte ligga. Som i en klyscha höll han istället om mig. Fick ur mig en hel livshistoria. Sen blev vi vänner. Vi bodde nära varann och sågs/hördes ofta. Han var några år äldre. Han såg igenom mig utan att klä av mig. Utan att spela med. Han hjälpte mig inse att Cissi, det här håller inte.
Sen kom en annan person in i mitt liv. En person som jag kom lika nära, kanske mest nära på flera år. Han ställde krav. Riktiga krav. Ska vi vara med varann, alls, så slutar du dricka. Du tar tag i det här. Jag hjälper dig genom att stötta men du måste göra det själv.
Och jag blev kär i honom. Inte för det där, utan för att han är just den han är, på alla sätt. Och han hade många år tidigare gått igenom samma sak.
Jag minns en av de sista gångerna jag drack. Det var precis innan han skulle komma hem till mig i februari 2008 och jag skulle städa ur all alkohol ur skåpen. Men såklart drack jag upp glöggen. Och grät. Skrek i telefon att jag klarar det aldrig.
De sista fyllorna var som konstgjord andning.
Sen lärde jag mig andas själv.
Här skulle jag kunna berätta spaltvis om hur jag blev nykter, rent ”taktiskt”, rent formellt. Men det blir för långt. Fråga hellre om det är något specifikt så svarar jag.
Men jag var inte på någon behandling. Jag klarade det nog själv på grund av att jag hittade något annat att älska. En riktig person. Annars hade jag troligtvis aldrig kunnat sluta ”så lätt”.
Om det nu finns något som heter Lätt inom missbruk.
Alkohol kommer alltid att vara en long lost love för mig. Det kommer alltid frambringa oerhört starka känslor. En längtan efter flykt. En flykt jag sällan hittar som nykter. En totalt kompromisslös kärlek till något så jävla simpelt och kravlöst. Folk blir alkisar eftersom det är en underbar drog. Och en av de allra farligaste. Minnena av den jag var håller mig borta från att börja igen. Det är som en mur jag sakta men säkert byggt upp. Inte att den inte svajar, har hål och sprickor som varar och blöder. Men det finns i alla fall en mur.
Och jag fick ett annat liv. Tacka fan för det.
cissiwallin´s 
”ville knulla. Jag ville supa, knulla, leva, känna, ses och finnas. På riktigt, sådär.”
Så känner jag nu. Borde jag vara orolig? Vid 32 års ålder…
Allt handlar ju om hur destruktiv man känner sig i det. Önskar att jag känt de där grejerna med ”sundhet” men i mitt fall var det inte så. Men övertygad om att de allra flesta kan vara kåta och suparsugna utan att behöva oroa sig;)
Ja sant. För min del handlar det om, delvis, att jag inte hade något av det där när jag var i tonåren, eller nu heller för den delen. Blev full för första gången när jag var 24. Sedan dess har jag varit full runt ett dussin gånger. Jag har precis börjat att ”leva” mer och därför dricker lite mer. Menar då inte att att leva måste betyda att dricka. Men hittar ingen bättre förklaring.
Sjukt bra inlägg. Du är väldigt duktig på beskrivande ord! Och jag, som aldrig brukar läsa långa blogginlägg, läste hela. Skönt att du lyckades ta dig ur missbruket!
❤
Bra och starkt skrivet av dig. Tror som du att många har svårt att urskilja vad som faktiskt är alkoholmissbruk bland unga, det är ju så himla ”okej” att supa skallen i småbitar varje helg.
Bra gjort! Starkt att berätta. Kram : )
Tack för att du berättar. Väldigt starkt gjort.
Jag har själv haft problem med alkohol, men inte alls lika mycket och omfattande. Men har druckit alldeles för mycket vid för många tillfällen för att det ska vara okej. För sju månader sedan, jag var nitton, vaknade jag upp på akuten efter att ha slagit mig riktigt illa i halva ansiktet, och minns ingenting av hela spektaklet, inte fallet, ambulansen eller röntgen.
Då kändes det som att jag kommit till en punkt då jag fattade att jag faktiskt måste ta det lite lugnare. Kanske mest för att det utåt inte kändes okej att bete sig på det sättet, för att mina föräldrar förtjänar bättre. Kanske inte så mycket för att jag brydde mig om mitt brutna näsben, mitt sönderskrapade ansikte eller min spricka i tanden. Det borde jag väl kanske göra, men fysisk smärta har aldrig varit något jag varit rädd för.
Den psykiska smärtan är på något sätt alltid värre att ”leva med”, kroppen kan man stänga av på olika sätt. Någon överlevnadsmekanisk tror jag. Men starkt att du börjat utvärdera det du varit med om. Tror på dig!
Ja, precis. Det fysiska är ändå mer hanterbart på något sätt. Tack så mycket! Märkte inte stavfelet 🙂
Ehm, mekanism ska det ju stå. Du fattade nog ändå iof;)
Jag gillar hur du beskriver vad din alkoholsm var. Och den går att applicera på vilket berusningmedel som helst. Många unga kan inte alls relatera till de uttryck som brukar användas när man snackar om beroenden för ”vuxna”.
Heja Cissi!
Tack, det är svårt att få ut det på rätt sätt men detta kändes som det mest ärliga.
Stark som få!
Finns det något som du önskar någon sagt, gjort, för att få dig inse problemet tidigare?
Svårt att svara på… För på ett sätt tror jag liksom att jag var redo för att ”ta steget” först då, först när det var nog, så att säga. Men visst kan jag ibland känna någon slags bitterhet över att inte fler sa något, antydde något, vågade visa sin oro tidigare när tecknen var så många och tydliga. Många har kommit i efterhand och sagt ”Gud vad skönt att du bröt dig loss, det var ju ganska illa med dig”. Men jag klandrar dem samtidigt inte eftersom jag vet hur tabu detta är. Hur säger man till någon att denne borde sluta dricka? Klart det går men det är svårt. Har själv varit i den sitsen på senare år och den man pratar med blir ofta defensiv och känner sig anklagad, hur väl man än lindar in det i omsorg.
Hade du lyssnat om fler sagt det? tror du de hade hjälpt, eller va du helt enkelt inte redo då?
Har en i min närhet, som vet om att hon dricker för mkt, som gång på gång får slängt i ansiktet av folk att hon är alkolist å hon vet det.
Säger att hon ska sluta, men gör det inte, vägrar be om hjälp, hon vill fixa det själv.
Grejen är, hon har en tonårsdotter, min kusin.
Som nu hamnar mer å mer i skiten för folk slutar tro på henne, dom tror på min moster. Dom tycker de e dags att börja göra det nu.
Dom tycker min kusin överdriver, inte hjälper till, inte stöttar, inte gör saken bättre. När allt hon gör är att va ärlig.
Min moster är lika mkt alkolist nu som innan, hon dricker lika mkt nu som innan, men folk väljer att tro på henne för – ”det här har hållt på så länge nu, klart hon börjat bättra sig”.
Va fan gör man?
Jag tror på min kusin, hon har ingen anledning till att ljuga, och jag ser allt med egna ögon, men nu väljer alla andra att blunda.
sjukt bra skrivet!
En viktig text som precis som #Talaomdet kan bli starten på ett viktigt samtal. Det knullas inte för mycket i Sverige. Men det sups. Alkoholen är överallt. Precis som om den vore ett fat med mingelsnacks man bars kan bli tjock av. Nej, det är fan dags att ni, vi, alla börjar tala om detta. Sprit förstör inte bara liv. Det dödar liv. Men det värsta är att det inte bara är alkoholen som måste upp til debatt. Partydrogerna är med i mixen också. Häromdagen avled en ung tjej av alkohol toppat med nåt jävla piller. Hon dog på akuten.
och mer som standard att folk blandar boosen med
Gåshud. Vad du är stark!
Och jag blir kall. Min student, 2004, har inte heller några bilder.
Fy fan, jag insåg NU att det är av samma anledning. Jag var full och äcklig och mamma skämdes.
Jag lyckades också sluta dricka med hjälp av någon som älskar mig, som jag älskar.
Men han har fått tagit sjukt mycket skit. För oj vad lång tid innan jag ville inse att NeJ jag kan ALDRIG mer dricka..
Tack för din berättelse som får mig att fortsätta hoppas och kämpa!
Kram!
Jag ryser långt in i märgen när jag läser det här.
Önskar att ingen skulle behöva uppleva det du upplevt.
//Christian (@sundhult)
Inte jag heller. Samtidigt känner jag ju ”det som inte dödar…”, men det är väl mest för att man inte kan få något ogjort, antar jag.
Jag ryser när jag läser. Du skriver så bra (om något fruktansvärt) Så jävla bra gjort av dig att du lyckades ta dig ur skiten.
Hur är det nu för tiden när du går ut (om du går ut)? Kan du ta bara en öl eller är du nykter för livet? Hur känner du av att vara ute bland människor som dricker?
I början av nykterheten, våren och sommaren 2008 så var jag fortfarande i det man brukar kalla ”den rosa moln-perioden”, man är så lycklig och nästan berusad över att man slutat så då är det ofta inga problem att vara med andra som dricker (i alla fall inte för mig, ska inte prata för andra, nej). Numera är det svårare. Alltså, jag kan absolut gå ut på klubb, på en bar och känna mig bekväm, ha skitkul om det är så, men inte om de jag är med blir kalasfulla. Då kan jag bli väldigt sugen, eller mest känna total avsmak mot dem som personer… Och det är inte heller särskilt kul. Svenskt uteliv är väldigt, väldigt centrerat kring supande, tyvärr. Det räcker att man reser ut i Europa så märker man att folk ute är betydligt mer fokuserade på att faktiskt prata med varann och främlingar än bli så packade som möjligt innan klockan slagit tio.
Alla som känner mig vet ju att jag inte dricker så ingen försöker ”pracka på” mig en öl eller liknande, hade så varit fallet hade jag inte umgåtts mer med den personen. Jag brukar jämföra alkoholism med nötallergi. Är du allergisk mot säg hasselnötter så äter du ju inte en halv nöt, du äter inga alls. Ännu har läkare och forskare inte kommit på något sätt som gör att alkoholister kan dricka med måtta, typ bara ett glas. Det ser jag som ett solklart tecken på att det enda som funkar är total avhållsamhet. För mig är alkohol ett rent gift, något jag inte tål, som jag blir sjuk av. Jag har sett alldeles för många alkisar börja smådricka igen, bara för att ”vara som alla andra” och sen har det alltid slutat på samma sätt: de faller tillbaka. Man ska inte utmana det ödet
Tack Cissi för din storartade berättelse. Med tanke på en del beskrivningar, både i det du beskriver och en del av svaren, skulle jag vilja förtydliga en del. Alkoholism är en sjukdom, precis som narkomani. Du är en alltså en alkoholist, precis som en som är kroniskt beroende av droger är en narkoman, svårare eller enklare än så är det inte.
Många förstår inte att när man gått igenom den psykologiska delen av sjukdomen, man blir psykiskt beroende och det omärkt glider över i ett fysiskt beroende, det påverkat vår hjärna rent fysisk, då är också sjukdomen också kroniskt befäst, man kan ALDRIG mer dricka eller droga utan att helvetet förr eller senare återkommer.
Det handlar alltså inte om att ha ”lite problem” eller att TILLFÄLLIGT vara LITE beroende. När hjärnans belöningssystem är kvaddat, så är den det rent fysiskt och för alltid! Att du skriver att du inte var påverkad jämnt, är tyvärr en falsarie. En fullfjädrad alkoholist har ingen möjlighet att låta promillenivån sjunka till de nivåer som ger abstinensen och ångesten fritt spelutrymme, du drullade runt med en rejäl promillehalt även mellan tillfällena, garanterat.
Visst finns det människor som har tillfälliga problem, när de lyckas bryta innan det faktiskt blir en så stor påverkan att det utvecklas till en kronisk sjukdom.
Alkohol är ett gift, ett gift som bryter ner hjärnan. Redan vid vanlig konsumtion kopplas ju viktiga funktioner bort. Att säga till en person som utvecklat sjukdomen: ”du får rycka upp dig, skärpa till dig och sluta nu” är att vädja till personens logiska förmåga, något som i skenet av en redan kvaddad hjärna, där belöningssystemet helt tagit över kontrollen, är som att säga till en benamputerad: spring förfaan spring!
I Sverige idag finns det över en halv miljon (lågt räknat) människor som är tablettmissbrukare, allt från vanliga värktabletter till de tabletter som är narkotikaklassade. Det är uppemot 10% (lågt räknat) av landets befolkning som har allvarliga problem med sin relation till alkoholen, av dessa är en stor del i fasen av att utveckla ett psykologiskt beroende eller t.o.m. ett fysiskt beroende till drogen alkohol. Hur blandmissbruket av allt det här ser ut, är det nog ingen som vet. Vi har alltså över 1 miljon människor som upplevt grader av det helvete som du har varit i. Det är inga glädjesiffror direkt.
Själv är jag sedan dryga två år en nykter alkoholist, flera års drickande och blev räddad av polisen, efter en grov rattfylla fick behandling och är numera aktiv i AA. Det finns inga enkla lösningar, ytterst få har den turen som du har, att ha människor i sin omgivning, något annat att älska – någon som hjälper dig att älska dig själv.
Du har gjort något fantastiskt, för de enda personerna vi tar intryck av och lyssnar på, vi alkoholister är människor i samma situation. De som inte själva har sjukdomen eller som har sett alkoholens helvete, de har sällan eller aldrig något att tillföra i diskussionen. De som däremot är nära anhöriga, de har det – men inte för alkoholisten eller narkomanen utan för andra anhöriga i samma situation.
Tack för förtydligandet, är absolut viktigt att trycka på detta! Svarade just Linnea här nedan på frågan om total avhållsamhet, och förklarar att jag ser på alkohol som en nötallergiker ser på nötter. Jag klandrar inte människor som inte vet hur alkoholism fungerar (menar absolut inte att du gör det men en del tycks bli arga över att många inte förstår) eftersom det fortfarande är så tabu. Just därför är det bra att såna som oss finns, som förklarar och förtydligar så fler och fler kan få insikt om sjukdomen.
Tack. Jag blir verkligen inte arg och tror inte att du trodde det 😛 Jag har haft förmånen att berätta min egen historia för människor under behandling på behandlingshem, hur min resa varit, förklara för poliser att det inte finns ett rationellt beteende, när de (jag) sätter sig bakom bilratten, för läkare hur sjukdomen faktiskt fungerar. Det är förvånande hur lite samhällets representanter, från politiker via socialtjänsten, polisen, läkare och andra myndigheter vet om allt detta. Jag menar inte att ansvaret ligger hos dem, det måste man själv ta, men i början har man faktiskt sällan den förmågan, varken fysiskt eller psykiskt. Man behöver lite hjälp på traven. Däremot kan aldrig en alkoholist få hjälp om han/hon själv inte vill, då är det kört.
Det märkliga med tabun, tycker jag är att om det nu är nästan 1 miljon eller fler som berörs direkt och det finns minst tio personer runt varje ”missbrukare”, som påverkas och som på något sätt får del av konsekvenserna, så berörs ALLA på något sätt i detta avlånga land.
Jag springer inte runt på stan med en stor skylt runt halsen ”alkoholist”, men har berättat för många jag anser behöver veta. Det har varit banken, när jag skulle få ordning på ekonomin, det var arbetskollegor när vi skulle starta företag, det har varit kunder när min livserfarenhet av just detta kom till nytta, det har varit nära vänner som tidigt tog avstånd och var rädda. Och det ENDA jag bemöts med är RESPEKT.
Det finns en positiv utveckling som jag kan skönja. Yngre människor, speciellt tjejer har inte alls lika svårt att erkänna att de har problem, att de behöver hjälp, att de kan ta behandling. Och det är nog så det ser ut runt om i behandlingssverige, ”gubbträsket”, ”parkbänksfyllon” och andra som inte haft något val, som dessutom förknippats med alkisbegreppet, har nu sällskap av en salig blandning av människor, från samhällets alla delar, där de unga tjejerna nu är en självklar del. Mitt i all tragik kan jag se det vackra i det och jag kommer själv att bidra på mitt sätta, genom att föra budskapet vidare… till andra alkoholister som fortfarande lider.
Fantastiskt bra att du skriver, cissi! Och du skriver jättebra!
Tack fina du. Kram!
En sån jävla resa! Tack för din delning och ditt mod att blottlägga. Igenkänningen är stor… Började också alkobanan i Uddevalla men min resa fick ett mer utdraget förlopp. Först i 40-årsåldern förmådde jag mig vara såpass villig att jag kunde ta emot hjälp. Genomgick också behandling. Har skildrat sista månadens destruktiva helvete och vändpunkten, behandlingen i en roman som finns för nedladdning här: http://www.medveten.org
All lycka till ett fortsatt kvalitetsliv!
Tack, och detsamma.
Den bästa komplimang jag kan ge dig Cissi, för det här inlägget, det är att jag sparar det för mina vuxna barns ev, framtida behov. De är 18-23 idag. För det är så svårt att prata med vuxna barn om alkohol oich droger, precis lika svårt som det var för mig att göra det med mina föräldrar när de tog upp saken. Å jag hade säkert ett och annat som jag borde tagit till mig.
Så du kanske hjälper till i framtiden.
Sköt om dig!
Det tar jag verkligen som en komplimang, tack.
Du är så himla bra!
det här var egentligen alldeles för jobbigt att läsa… alldeles för drabbande…
för det där; den där, du beskriver är ju också jag… i detta nu.
jag vet det. den jag älskar vet det.
men ingen av oss förmår ställa dom krav på mig som krävs för att bryta beroendet.
jag har försökt, flera gånger, men hittar alltid mina ursäkter för att börja dricka igen. är det inte ångest som ska dövas, så är det alltid något som kan firas. är det inte för att hindra paniken att växa, så är det för att kunna somna.
och så detta ständiga drickande för att dämpa/döva ångesten över att jag dricker… snacka om ond spiral… omöjlig ekvation…
tack för din berättelse. den hjälper. jag känner det inom mig, i mina skakningar nu när jag ska skriva. jag skäms, men jag vågade läsa hela texten…
kram!
Fina du, stor stöttekram. Att du kommit till insikten är stort. Om du vill (och bor/är i Stockholm) kan vi gå på AA-möte tillsammans. Jag vet vilka möten som är bra, där man kan andas och känna sig ”hemma” utan några konstigheter. Hör av dig via min mejl bara: metrocissi@gmail.com
tack för dina ord, betyder mer än du kan förstå.
tyvärr bor jag inte i sthlm – och själv vågar jag inte gå på några möten… än.
men det som jag läser här, i din text och i alla starka kloka drabbande kommentarer ska, ska, ska ge mig mod.
det händer, en dag. det måste det.
tills dess läser jag om och om igen, det som finns här, och som är så svårt men ändå så bra.
kram och tack igen
Minns så väl de känslorna. Ursäkterna, ångesten, paniken, sömnproblemen. Och de där skakningarna och med dem de glansiga ögonen, nära till tårar. Känslan av att man inte är ensam, att det finns fler – att det kanske finns någon som förstår, kanske någon som lyssnar utan fördomar.
Själv åkte jag till behandlingshemmet för att bilda mig en uppfattning,långt innan jag fick min dom för den grova rattfyllan (En dom som jag frivilligt omvandlade från fotboja till behandling och dryga böter) – där träffade jag en rådgivare som på en parkbänk lyssnade på mina frågor och min berättelse. Hon blev min ängel, äntligen någon som förstod, som själv hade gjort resan, hon visste precis. Jag, en vuxen man grät, grät av lättnad, jag visste redan då att detta kunde bli min räddning. Men tiden fram till domen blev det största helvete jag upplevt. Mitt drickande blev helt okontrollerat, en 75:a om dagen i nästan 60 dagar, 60 dagar som höll på att kosta mig familj, hus&hem, jobb, vänner och till slut mitt liv. Kärleken till alkoholen, till drogen är när den tagit dig i sin makt, större än något annat.
Så jag kan bara haka på Cissi här: Fina du, stor stöttekram – hör av dig till Cissi. Hon gläntar på dörren, du har inget att förlora och absolut inget att skämmas för!
det du skriver betyder mycket för mig! och för så många andra. vad jag avundas ditt mod och din styrka!!
Tack snälla för att du är så ärlig! Jag önskar dig all lycka och allt gott!
Jag är förälder till en beroende, och det helvete vi haft önskar jag inte någon. Min son har förstås haft det jävligast av oss alla, och jag är så stolt över att han kommit tillrätta med sitt missbruk. För han har ju haft roligt. Också. Men jag har lärt mig att jag inte kan föra ett krig mot drogerna. Det går inte att vinna det. Det kan bara den beroende själv göra.
Stor kram!
Underbart att höra att han är på ”rätt sida”. Stor kram!
Instämmer med Emanuel Karlsten.
Kom först inte på vart jag sett dig men sen ramlade polletten ner så nu vet jag, i det där programmet som var så mycket bättre på Ekdahls tid 🙂
Skämt å sido men jag gillade Ekdahl och Birro.
Starkt av dig att berätta din historia och starkt av dig att du redde ut dina problem.
Vi blir de människorna som vi är just nu idag av de dagarna som vi levt och växt och formats.
Det som inte dödar det härdar brukade min kloka mormor säga som alltid var förstående och förlåtande.
Kram Mrs G
Så sjukt bra text, du skriver verkligen så att man förstår. Jag är så oerhört imponerad av dig, inte bara pga att du insåg att du hade allvarliga problem och tog dig ur ditt missbruk i så unga år, utan över huvud taget!
Tack för att du delar med dig,tror att du med din berättelse kan hjälpa många.Tänkte fråga om det är ok att lägga ut din berättelse på facebook? Lycka till i framtiden och må gott. Mamma till tonårsbarn.
Tack fina. Jag vill helst att man länkar hit så det inte blir några urklipp eller liknande utan texten i sin helhet som den är, hoppas du förstår.
Det här var… ett knytnävslag.. i… mig. jag säger tack.
Herregud vad bra skrivet, hoppas att många många unga läser detta inlägg. Alkoholen är så jävla livsfarlig, men man fattar det inte förrän det är för sent (oftast).
Har varit exakt där. Mellan jag var 16-22 ungefär. Då drack jag 4-5 gånger i veckan. Men aldrig i min ensamhet för det var inte alkoholen det handlade om för mig. Det var nog mer suktandet efter att slippa vara ensam och alkoholen kom liksom på köpet. Det var nog också därför jag inte hade så svårt för att sluta dricka så som jag gjorde, och istället skapa mig ett sunt förhållande till alkolhol. Jag jobbade inom restaurang och några timmar in på arbetspasset var man ofta ganska full. Inget konstigt i det, för alla var ju det. Men vändningen kom när jag träffade min sambo. Han ställde ett ultimatum, sluta jobba inom restaurang eller så gör jag slut. Då tyckte jag att han var jävligt orättvis. Varför skulle jag behöva sluta ett jobb som jag trivdes med? Nu i efterhand förstår jag. Jag hade aldrig kunnat ändra på min alkoholkonsumtion och mitt sätt att dricka om jag inte hade slutat jobba inom den branchen. Och nu i efterhand kan jag också förstå att ingen vill vara tillsammans med någon som tycker att det är fullt normalt att vara full klockan 11 på morgonen, eller vara skit packad 4 dagar i veckan, eller som alltid dricker på sitt arbete. Idag förstår jag det. Men det konstiga är att det är så fruktansvärt accepterat att dricka 4 dagar i veckan så länge man hänger på krogen, för då är man en ”klubbkid”. Titta t.ex på Forni. Inte tycker någon att det är fel att hon dricker så ofta som hon gör?!
Råkade länka till företaget i förra inlägget… Nu kommenterar jag med rätt länk.
Har varit exakt där. Mellan jag var 16-22 ungefär. Då drack jag 4-5 gånger i veckan. Men aldrig i min ensamhet för det var inte alkoholen det handlade om för mig. Det var nog mer suktandet efter att slippa vara ensam och alkoholen kom liksom på köpet. Det var nog också därför jag inte hade så svårt för att sluta dricka så som jag gjorde, och istället skapa mig ett sunt förhållande till alkolhol. Jag jobbade inom restaurang och några timmar in på arbetspasset var man ofta ganska full. Inget konstigt i det, för alla var ju det. Men vändningen kom när jag träffade min sambo. Han ställde ett ultimatum, sluta jobba inom restaurang eller så gör jag slut. Då tyckte jag att han var jävligt orättvis. Varför skulle jag behöva sluta ett jobb som jag trivdes med? Nu i efterhand förstår jag. Jag hade aldrig kunnat ändra på min alkoholkonsumtion och mitt sätt att dricka om jag inte hade slutat jobba inom den branchen. Och nu i efterhand kan jag också förstå att ingen vill vara tillsammans med någon som tycker att det är fullt normalt att vara full klockan 11 på morgonen, eller vara skit packad 4 dagar i veckan, eller som alltid dricker på sitt arbete. Idag förstår jag det. Men det konstiga är att det är så fruktansvärt accepterat att dricka 4 dagar i veckan så länge man hänger på krogen, för då är man en ”klubbkid”. Titta t.ex på Forni. Inte tycker någon att det är fel att hon dricker så ofta som hon gör?!
TACK för att du delade med dig av detta. Oerhört starkt skrivet!
Herregud!!
Igenkännighetsfaktorn är HÖG. Jag fick mitt slag i ansiktet i söndags.
Jag är en 21 årig tjej från Göteborg. Är i det stora hela vad de flesta skulle kalla normal. Normalt jobb. Normalt mkt pengar. Normalnormalnormal i det lilla landet lagom.
På en punkt är jag inte normal.
Jag dricker, krökar, groggar, som en man på 150 kilo. För mig handlar det inte om att jag dricker varje dag, ens flera ggr i veckan, utan det handlar om hur jävla snor packad jag blir när jag väl dricker. Det låter så himla fint när man säger ”Jag ska bara ta ett glas vin”, jag vet inte när jag tog ETT glas vin senast. Ett glas vin blir till 10 glas vin och sen är det shots, groggar, öl och cider på det. Inferno!
I söndags vaknade jag upp på en kompis soffa. Bakfyllan var ett faktum. Minnesluckorna avlöste varandra. Vet inte vilken söndag i rad detta var som jag inte kan minnas vad jag gjort kvällen innan. Jag insåg där och då att jag har problem med alkoholen, och mitt problem är att inte veta när jag skall sluta. Att veta att man varit dräggfull, gjort bort sig, spenderat för mkt pengar, ringt olämpliga personer, sagt olämpliga saker, sårat människor. Nej tack. Inte mer. Från och med i söndags har jag slutat dricka. Jag fick nog. Jag äcklades av mig själv. Hatade den person jag blivit. Nu ska jag ändra mig!
Även om det är stor skillnad på dig och mig är det viktigt att alkoholproblem hos unga uppmärksammas. Vi är knappast ensamma! Det är så äckligt tillgängligt och ingen säger något. För vem vågar egentligen?
Tack för att du berättar din historia och för att du uppmärksammar det här!
Tycker det är oerhört tragiskt att svenskt uteliv kretsar så otroligt mycket kring renodlad fylla. Jag kan inte komma på något annat land jag bott i som ens går att jämföra. Är personligen otroligt tacksam att jag kom iväg utomlands under studenttiden, för de vanor jag höll på att utveckla hemma i Sverige var allt ifrån sunda. Dessutom blir det oerhört monotomt med tiden, eftersom folk inte, som du påpekade, pratar ordentligt med varandra när de går ut. Det handlar bara om att bli berusad…
Dessutom fattar jag inte hur folk har tiden och orket. Det tar ju en hel dag att återhämta sig från en gå-ut-fylla.
Jag kan inte svara för alla, men för mig så funkade det att leva ett sådant liv då jag först enbart jobbade 3 dagar i veckan mellan klockan 5-9 och då tjänade ganska bra. Och sedan började jag jobba inom restaurang och då var det okey att dricka på arbetstid.
[…] Cissi Wallin har skrivit om sin alkoholism och bloggkommentatorerna ställer frågan: Jag hade gett upp alkohol för resten av mitt liv om alla de som drabbas av alkoholmissbrukets baksidor hade fått slippa. Är ni? […]
Tack for att du delar med dig. Min pappa ar nykter alkolist och det har nog paverkat mig mer an jag vill kannas vid. Sen ser jag ocksa folk i min narhet i samma alder (22) som beter sig percis lika dan…och sa bor man i london, dar det blir annu enklare att bara ”leva som man gor nar man ar ung”.
hej, tycker texten är jätte bra skriven.
jag tror många skulle uppskatta om du kunde ge tips på situationer om hur du undviker alkohol utan att göra en stor grej av dej. jag skulle behöva sådana tips, för jag orkar inte alltid ta en diskussion.
två, av ren nyfiken het, och du behöver inte besvara om du inte vill, den person du anklagar för våldtäkt.. har du någonsin haft en dialog med honom om det? och när du skrivit om det i krönikor? är han förnekat, försökt tysta ner dej, sagt något?
jag diggar dej så jävla mycket 🙂 stora kramar.
Tack tack tack! Jag är själv 27 år, tjej och alkoholist. Ska snart in på behandling. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Fler behöver få veta att det inte bara är alkisarna på parkbänkarna som är alkoholister, dom utgör ju inte ens 1% av alla som lider av sjukdomen. Jag får ofta höra att jag kan väl inte vara alkoholist, jag som är så ung, och som utåt sett faktiskt har det ganska bra, jag lever inte i någon misär. Det handlar inte om hur mycket eller hur ofta man dricker, det handlar om vad alkoholen gör med dig. Och jag blir en helt annan person när jag dricker, jag får konsekvenser som jag mår otroligt dåligt över, men fortsätter ändå dricka på samma sätt, om och om igen. Det gör ingen frisk person. Tack igen Cissi, för att du uppmärksammar det här problemet.
Jag är 20 och i mina bäst år. Jag har alltid festat och dricker med måtta kanske 1-3 gånger i veckan. Både ute i klubbsvängen och, som du kallar det, som ”vardagskrydda”. Afterwork heter det oftast i min värld. Förutom några undantag i sann spyanda á la FF-hemmafest i 16-årsåldern, så dricker jag kontrollerat. SJälvklart kan det bli lite vingligt på väg hem från krogen kl. 04 en lördagsmorgon, eller lite överdrivet skvaller efter överflödigt afterworköl under TGIF’s happy hour. Men ändå, kontrollerat.
Jag blev liksom du våldtagen i januari förra året. Efter det hade jag en period som inte innebar kontrollerat drickande. En period kantad av att vakna upp på okända soffor, sjukanmäla mig pga. torsdagsklubbande fram till stängning, efterfester med hasch, flirtande med killar jag aldrig skulle ta i med tång, totalt ignorans av min älskade pojkvän – listan skulle kunna bli lång. För lång. Jag kände ingenting, men ville inget annat än att känna. Jag ville gråta och skrika, vara glad, vara arg, må dåligt, må bra. Men det var helt blankt inuti. Enda gångerna jag kände var det där suget när jag festade och drack vin och drinkar i mängder, eller den där dagenefter-ångesten när jag var bakis. Så ofta var jag något av dem. Eller så var jag på väg till dem. Jag gjorde allt för att känna.
Det var en hemsk, mörk period som jag fortfarande får ångest av att tänka på. För det är inte jag, innerst inne, och det har det aldrig varit. Men det läskiga var att då såg jag det inte. Då tyckte jag att jag fått en ny syn på livet. En ny gnista som innebar fest och stora förändringar. Så var det inte.
Idag är jag tillbaka till mitt forna jag, dricker med måtta och njuter av livet.
Det var längesen jag kände igen mig så brutalt i en text.
Jag beundrar dig för att du vågar stå för det och gå ut med det såhär öppet. Tack för att du visar att man inte alltid är ensam.
Jag har försökt sluta så många gånger men hittar alltid en ursäkt för att få dricka, även om det bara är ett glas vin – och allt för ofta så är den där ”ena ölen” eller ”ena glas vinet” aldrig bara en öl eller ett glas.
för några veckor sen fick jag nog, jag fick nog av alla kaosfyllor och att jag inte hade kontroll längre. jag har inte druckit alkohol på 3 veckor, bortsett från ett glas vin, som faktiskt bara blev ett glas vin.
Varje dag vill jag dricka, varje dag vill jag sätta mig någonstans och bli så otroligt full och bara glömma allt, fly från alla mina problem. Och varje dag har jag en mer eller mindre kamp med mig själv om att inte ge upp, om att inte ge efter.
Det här inlägget fick mig att inse att jag verkligen gör rätt i att ge upp drickandet, eller iallafall att jag tar tillbaka kontrollen.
Jag sa det innan och jag säger det igen – tack för att du visar att man inte är ensam.
/Elin
Så starkt. Vi behöver höra mer sånt här, det är alldeles för ”normalt” och ”okej” att dricka sig full gånger i veckan. Jag har vänner som försvarar sitt mycket destruktiva drickande med just: ”alla andra gör det”. ”Alla andra” kanske inte heller mår så bra av det dock..
Tack för din ärliga text Cissi!