”Männen”

Jag har alltid haft en oklanderlig förmåga att röra upp män. Antingen räds de mig, känner sig typ hotade eller liknande på grund av att jag alltid varit en vandrande verbal kulspruta (har svagheter också, humblebrag:igt tillägg) eller så vill de ha mig. Ibland i den följden.

Det är som att män överlag (sällan bögar dock, därav min gränslösa kärlek till alla världens bögar. Nåväl, ni fattar) inte kan hantera faktumet att jag vips kom in i deras medvetande.

Visst låter det som att jag fått hybris?

Det har jag inte. Jag har bara ”något” som berör män. Kanske är det för att jag aldrig någonsin ursäktar mig och låter dem stå framför bara för att det ”alltid varit så”. Kanske för att jag inte bekräftar dem tillräckligt. Kanske för att jag inte gillar filmer som 500 Days of Summer och att ta Imstagrambilder på mina fötter medan jag röker i ett fönster i typ Paris och skrattar åt deras skämt.

Jag vet faktiskt inte.

Men detta faktum har medfört vissa… Problem. Jag är ju inte heller någon manshatade bitterfitta, i alla fall inte sex dagar av sju. Problemen yttrar sig i att jag får väldigt mycket suspekta, subtilt hotfulla, passivt aggressiva mejl från män. I stort sett enbart män. Och mentions på Twitter. Dagligen. 365 dagar om året. De vill ”åt mig”. Det spelar mindre roll om jag nämnt att jag gillar healing och att folk som har ont i nacken borde ge det en chans eller att jag nog föredrar feministisk porr så är de där och köttar.

Jag har manliga haters. Det hade kunnat stannat där, vi hade kunnat konstatera det och så vore saken ur världen.

Me(ä)n icke. För ganska ofta får jag träffa några av dessa manliga ”haters” i verklighetens lite mer nyanserade värld. Och då är de ALLTID världens mest timida små asplöv med lika mycket pondus och utstrålning som en fet brittisk turist som somnat i solen på fyllan. De som hatat alltså. Och jag fnissar och känner bara ”men Herregud, var det detta som fick mig ur balans i måndags”?? Men så glömmer jag bort det där nästa gång en passivt aggressiv tweet kommer. Och upprörs, suckar, känner att lobotomi trots allt ändå inte var en så särskilt dålig idé.

Han heter alltid typ Markus. Eller Johan.

Han jobbar alltid med IT, sociala medier eller är ”egenföretagare”

Han gillar ofta AIK, oklart varför just den gruppen män dras lite extra mot mitt håll.

Gud vad generaliserande detta blev. Men jag orkar inte ha ett TILLÄGG i varenda post där det står:

”Obs, denna text kan tolkas som allmänt generaliserande men rör alltså inte alla världens män/friidrottare/drinkluder/pudlar”.

Ni fattar nog ändå. Dock fattar jag nog ändå inte, trots mina vaga teorier, varför alla dessa män prompt måste komma till mig likt barnen till Jesus. Vad tror de jag ska göra av deras aggressioner? Skriva dem en KBT-manual eller dra mig tillbaka och börja jobba inom vården istället för att ta massa jävla plats hela tiden?

Nej. Algebran fortsätter. Får väl lära mig ”leva med det”. Har på allvar funderat på att samla guldkorn, anonymisera dem och ge ut som pocket. ”Mejl från Män” är arbetsnamnet. Pengarna skulle gå oavkortat HIT.

Annonser

One thought on “”Männen”

  1. Olivia skriver:

    LOL! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: