HÄNG MED!

Nu flyttar jag den här bloggen till Amelia. Precis som innan fast på annan adress bara så ingen panik i salen.

HIT SKA NI ALLTSÅ GÅ FRÅN OCH MED NU.

Den gamla bloggen på Amelia – Chipswallin )om min tränings och kost-resa) har gått i graven, men eftersom den varit så poppis kommer jag göra allt för att den ska finnas kvar, arkiverad någonstans. Håller på att pula med det under dagen så hav tålamod ni kära berörda.

EDIT: NU hajar jag! Chipswallin är alltså INTEGRERAD i den nya bloggen – de gamla inläggen finns där, allihop. Ska bara sätta mig ner och kategorisera allt men det får bli på lördag!

Looki, looki

Min underbara stylist Gorjan Lauseger (som b.la jobbat med Robyn, SKRYYT) tar fram tv-outfits till mig varje vecka. Dels för att jag verkligen inte har tiden, dels för att min privata stil numera mest går ut på skitiga Dr Martens, stora luvtröjor och noppiga tajts… Eh. Jag har alltid älskat mode och att uttrycka mig med kläder, men när man jobbar så mycket som jag gör just nu (och trivs med det, OBS) så faller det där. I alla fall för mig. I alla fall en smula. Jag har verkligen omvärderat det här med ”vikten av att alltid vara snygg/vacker”.

Förr, för säg tre år sedan var det väldigt viktigt för mig att alltid vara stylad, fixad, sminkad, genomtänkt. Det gränsade till destruktivt á la inte kunna/våga visa sig osminkad nere på Ica. Sen omvärderade jag. Bankade in i skallen att okej, vad är viktigast i mitt liv – att värdera andras värdering av mitt yttre i första hand eller faktiskt jobba med mina talanger och den drivkraft jag alltid besuttit? Svaret var givetvis enkelt.

Det händer att folk twittrar att de sett mig på stan, och uttrycker att jag ”såg sunkig/ofixad/trött ut”. Och vet ni? Det gör mig faktiskt inte ledsen längre. Visst, det är störigt. Det här med vissas behov av att kommentera andras utseende, så de ska se och höra, det är störigt. Men jag har gjort ett val. I tv är jag snygg – i radio – ful (väldigt svartvitt, tänker ju inte på mig själv som ful i grunden, menar ful som i sunkig och ofixad, right out of bed så som de flesta dödliga ser ut när de kommer right out of bed). Jag orkar sällan fiffa inför en radiosändning – även om jag har fiffade gäster. De har till och med sett mig i pyjamas.

Så lägger jag allt snygg-krut på tv istället. Det här med kontraster har alltid kittlat och lockat. Det här med att en person kan uttrycka så mycket olika saker bara genom att göra/inte göra något med sitt yttre. Det slutar aldrig fascinera mig och jag gillar att leka med det. Men ändå – klart som fan jag vill vara foxy babe i tv. Hej egoboost att bli tv-sminkad till en Hollywoodversion av sig själv.

Dagens tv-look:

Klänning: Eyglo, tajts som egentligen är helt fel men sket i det och missmatchade på grund av glömda strumpbyxor, halsbandet är från Friis Company, skorna som inte syns mina reptil-Docs. I Kvällsöppet ska man se hyfsat ”proper” ut så utmaningen ligger i att inte bli för trist och stel.

”Aktiv vila”

Mitt yrkesliv går ju väldigt mycket ut på att lyfta frågor, frågor och ämnen jag finner viktiga. Som ska stötas och blötas och luftas och ja… Omvärderas, i många fall. Varje vecka ska jag komma på något att tycka till om i Kvällsöppet. Det ska vara aktuellt, intressant, dynamiskt, spännande… Varje vecka ska jag även ploppa ur mig ett lika intressant och tänkvärt ämne till en Metrokrönika.

Just det. Jag gör ju fem radioprogram á la sextio minuter i veckan också. Där jag bestämmer ämnen. Som ska vara intressanta, dynamiska och spännande. Och gärna debattväckande.

Min terapeut har kommit fram till (eller ja, VI har kommit fram till) att mitt stora mål med karriären (och livet, i mångt och mycket) är att påverka. Röra upp och beröra. Det är fruktansvärt viktigt för mig och har alltid varit det. Redan på dagis var jag en ”jobbig jävel” som ifrågasatte. Sen har det fortsatt. Vill man ha tyst på mig får man hälla ner flytande (?) cyanid i mitt brevinkast. Jag älskar att vara såhär. Det är hundra procent genuint (annars hade jag inte pallat fortsätta).

Men så baksidan. Den stora. Att lära sig stänga av. Koppla ner. Bara vara en slacker som inte påverkar ett skit utan mest funderar på om det blir burgare eller pizza till middag. Som gör såna däringa ”normala” grejer med människor. Typ går på bio, spelar tv-spel, shoppar, går på någon utställning, badar jävla bastu och ältar sina relationsproblem.

Jag får ju kli av det där. Av när jag inte får vara kvick i huvudet och käften. Självklart handlar detta även om bekräftelse, men i mitt fall framförallt om förmågan att inse sitt eget bästa. Trots att jag vet att min ständigt överaktiva adhd-hjärna behöver just det där jag lite raljerande kallar ”döfödd tid” (även kallad ”aktiv vila”).

Hur gör ni för att lyckas med er ”aktiva vila”? Vad fungerar PÅ RIKTIGT? Är det att åka bort, stänga av mobil och uppkoppling, läsa böcker, gå i skogen och sånt, eller börjar det bara krypa i er efter säg… Några timmar?

Funderade ett tag på att dra till det där stället i Dalarna – ”Bara Vara” där man typ mediterar och håller käften i tre dygn och ”gör en inre resa”. Men är på allvar rädd för att sluta som psykotisk så vågar inte.

Hur ska man ”bara vara”, egentligen? När man inte alls blir rofylld av total tystnad och raklångt läge i soffa i mer än nittio minuter?

Drömmen om London

Detta är så patetiskt på något lite typ förmätet sätt men… Det är som det är. Jag har väl sett Notting Hill några gånger för mycket under mina tonår. Lyssnat för mycket på britpop och punk från stadens smutsigaste förorter. Byggt upp en bubbla av en illusion om mitt eh framtida liv i London.

När jag var tonåring fick jag aldrig åka dit. Trots att det gick båtar från ”Lilla London” – närliggande Göteborg dagligen. Så jag tog igen allt efter tjugo istället. ”Tröttnade” på Sverige och älskade att jag hittat en stad så nära men ändå så långt bort där ingen jävel visste vem jag var eller hade några förbestämda åsikter om mig som person efter att ha sett en film eller läst en krönika.

Jag vill bo i ett viktorianskt radhus i sydvästra London.

Jag vill känna mig lite bohemian chic tillsammans med min kreativt arbetande man, typ sådär så vi går på konstinstallationer och bara mmm, fräscht tänk och sen steker på någon bondomelett när vi kommer hem, på den gigantiska gasspisen.

Jag vill dricka alkofritt vin på Hoxton Square och prata stora livsfrågor sådär löjligt pretentiöst med mina nyfunna ”kreatörvänner”.

Jag vill typ sy ett överkast av gamla Josef Frank-stuvar och blogga på DN om ”The lundun life” och kalla mig ”urban” fast med glimten i ögat såklart.

Jag vill inte bo i kalla, jävla stela Sverige där allt cirkulerar kring vad man jobbar med och vad man tänker om mindfullness och inredningsmagasin och midsommarfyllor och ankdammsmediastockholm där de flesta egentligen är från typ Enköping och lider av enorma mindervärdeskomplex.

Jag vill fly och bara tro att livet då per automatik blir mer levande, givande, bubblande, självbejakande.

Men så blir det istället så att man bor i ett råtthåll med stundvis enbart kallt vatten i badrummet som lider av en långt gången fuktskada. Och bara längtar hem. Känner sig glömd och förvirrad. Borttappad och uppfuckad av alla skeva ideal om ”det nya livet”.

Jag är livrädd för att det ska bli så. Här har vi ju ändå typ… Konsumentverket.

Så jag fortsätter bygga luftslott och se mig själv i någon jävla solhatt och randiga tygskor på någon lycklig och avspänd stros längst Portobello Road. As if liksom.

Foto: Cristian Bogdan

Palmface of the day

Fick en kommentar angående inlägget nedan:

När man tycker att någons tolkningsförmåga drabbats av något slags epileptiskt anfall och tagit sig en wildride ut på prärien kan man väljer två offensiver:

1) Hytta med näven och skrika PUCKO

2) Förklara så pedagogiskt man kan

Jag orkar inget av dessa just nu så någon annan får gärna ta över.

SÅ SKA JAG BARA UT OCH ”KNACKA” YTTERLIGARE EN RAKAD FEMINISMFÖRRÄDARE UNDER TIDEN.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.