Free like a flying demon?

Snöfritt = livsglädje. Vill klicka hem dessa och gå runt med öppen skinnjacka till och bara känna mig FRI.

Jag älskar ju barn, egentligen

Idag har vi ätit brunch på Elfviks gård på Lidingö. Riktigt oas:igt ställe, bara ett ”stenkast” från stan om man har bil (går även bussar). Jag har alltid en vision om att jag och min snubbe ska hitta såna där pärlor och på något vis vara lite ensamma om det. Kanske tre andra vuxna par som sitter där i stearinljusens sken och myser med mozarella och kräftstjärtröra och bara omfamnar helgens mmmm.

Och så glömmer jag någon stans på vägen att det är just dit, till sådana ställen, som folk med barn vallfärdar om helgerna.

På tal om att känna sig psyksjuk (förra inlägget) – är det bara jag som på riktigt känner ett FÖRAKT mot alltför många barn på samma gång? Som vill ta fram en rotting och bara hytta med den tills de sitter under borden, knäpptysta så jag kan äta min dyra brunch i stilla fridfullhet?

Min tolerans för barn som låter, flera på en gång (även springer omkring helt random och tror de äger världen) på offentlig plats är obefintlig. Och jag är ändå närmre trettio än tjugo nu (26 and counting). Går detta över? Är detta något jag bör ta upp med min terapeut? Kommer jag någonsin kunna hantera min egna, skrikiga, runtspringande ungar (de framtida alltså)?

Min mamma är i och för sig likadan, och hon har ju… Barn. När man går på fin restaurang och det sitter ett sällskap med två bindgalna tvååringar bordet bredvid kan hon vända blicken ditåt och utbrista ”shhhhh”, som att det vore världens enklaste grej. Eller så säger hon till kyparn att hon inte kan höra sina tankar och inte tänker äta dyremat i en förskolemiljö.

Lilla älskade facistmamma.

Klart folk med livliga barn ska kunna gå ut och så. Fast de kanske kan hålla sig till… Espresso house?

(inväntar storm från frälsta småbransmorsor, gärna vänligt mästrande ord om att ”det ska nog hända för dig också en dag”).

To die alone

Normen säger att man ska ha sitt gäng. ”De där man kan ringa mitt i natten”. Om jag mår dåligt mitt i natten sätter jag mig ner och skriver. Det har tagit lång tid att komma till sans med att det är såhär mitt liv troligtvis mår bäst av att vara. Relativt pliktfritt vad gäller vänskapsrelationer. Ytterst få som står riktigt nära. Som flåsar mig i nacken och kan vända ut och in på mig. Varför ska jag ha det? Vad ger det mig?  Mer än ganska mycket ångest?

Ni anar inte hur psyksjuk jag kände mig innan jag fattade. Jag såg på avsnitt efter avsnitt av Dexter och bara mm, men sådär är jag med, snart börjar jag väl mörda också. Sen fattade jag att jag fått allt om bakfoten.

När jag tänkte efter insåg jag att jo, har ju många helt underbara människor runt omkring mig. Människor jag kan ringa, nästan närsom, trots att vi inte hörs varje vecka. Kravlösa relationer. Avslappnade relationer. Relationer som vi vill ha dem.

Varenda gång jag dragits in alltför mycket i ett kompisgäng har jag känt att någonting i den gruppdynamiken, den psykologin sakta men säkert ätit upp den jag är. Jag har tappat bort mig själv. Jag har hört mig själv skratta högt men bara känt mig som en väldigt duktig skådis på väg att spricka upp och bara lipa. Helt trängd och uppfläkt och rädd.

Det kan man ju tycka att man borde ”jobba med”. Terapeuter har till och med sagt att du Cissi, det där borde vi jobba med. MEN JAG VILL JU INTE INGÅ I ETT TIGHT KOMPISGÄNG! Jag vill inte leva så! Jag vill vara min egen, fri, fri från roller man får i ett gäng, som alla, oavsett, får i ett gäng. Jag vill plocka russinen är kakan och känna tillit utan att behöva vrida ur mig själv likt en disktrasa. Jag vill ha all den här ensamtiden då jag bara är jag, då ingen ställer massa frågor jag inte kan svara på. Då jag lyssnar på mig själv och tar in och ser och smakar och bara jobbar med mina tankar och våndor. Det funkar inte i grupp för mig. I grupp kan jag funka helt fantastiskt på jobbet. Men sen kan jag gå hem och ha det tyst och stilla. Som en gammal kärring. Med mina tankar och musik. Eller film. Eller bok. Eller bara natur och skit.

Jag älskar det. Jag kan inte tänka mig något värre än att äta en SATC-brunch och lyssna på tre-fyra personers historier om gamla ligg och ältande över diverese. Och själv behöva dra fram detsamma ur mig. Det vrider sig i hela kroppen av bara tanken på det där.

Många har nog känt sig svikna av mig eftersom jag är helt inkapabel till att svara på flera mess om dagen, hålla den där kontinuerliga kontakten och ”kolla av läget” hela jävla tiden. Som att det skulle vara viktigt. ”Jaha, vad har du gjort idag då? Ah, tvättat, seeegt, längt till helgen mmm hurra!”. Skjut mig.

Som ni märker får det mig fortfarande att känna mig sjuk i huvudet, på något sätt. Och det är ju för att kompisgängnormen är så stark. Du är ingen utan dina vapendragare. Det finns inget värre än att vara ensam (även om det är precis vad man vill och behöver).

Och så ska man sitta där den där dagen när gänget splittrats och lipa som ett litet emo utan egen vilja.

Skjut mig. Som sagt.

(Känner att jag måste göra ett eh relevant tillägg här: jag lider ju alltså av viss social fobi. Och det är inte alltid särskilt roligt. Men har lärt mig forma mitt liv utifrån det, utan att låta det styra. Har slutat pressa mig till att försöka gilla sociala situationer som mest av allt bara kväver mig… ).

Jag och Tintan. Vi har känt varann sen ”Uddevallatiden”. Nu bor hon här, hon med. Vi hörs och ses när vi har tid. Men då är allt precis som det alltid varit, på ett väldigt bra sätt.

Veckans Metrokrönika

Här om du har bar syn – annars: HÄR.

I en Metro nära dig

Har tydligen yppat detta i ett program, inget minne av ´et. Men det ser ju bra ut i tidningen. Sen kan man ju alltid diskutera VAD är bra förebild är. Enligt mig: ptja, någon som är på riktigt, känns allmänt vettig och typ inte uppmuntrar andra till att banta, knarka eller slåss. Eller begå bögmord eller liknande. Ni hajar.

Inte svårare än så.

Lundsberg – välkommen till ”Familjen”

När man läst den här rapporten, pratat med ett flertal människor med diverse skrämmande upplevelser från internatskolan Lundsberg, pratar öppet om detta och blir uppsökt av diverese nuvarande/före detta elever på skolan som öppet kallar sig ”Familjen”. Deras tweets ser bland annat ut på detta vis:

Den här totalt entoniga retoriken som enbart går ut på att, på ett sektliknande vis, få skolan att framstå som totalt fläckfri. Att utmåla de som vågat ställa sig upp och peka på missförhållanden som lögnare på diverese tvivelaktiga sätt. Retoriken som fullkomligt lyser av defensiv desperation… Den får mig ännu mer övertygad om att something´s rotten in the woods of Värmland.

Jag är övertygad om att det finns bra internatskolor där elever trivs. Men skillnaden är att internat är en betydligt mer stängd värld. Att låta tonåringar, i sin mest identitetssökande fas i livet, bo tillsammans utan föräldrar i närheten (även om andra vuxna är på plats, men ändå inte jämförbart) bäddar för osunda hierarkier. Framförallt på en skola så gammal som Lundsberg där diverese normer, kulturer och mer eller mindre sympatiska traditioner sitter i väggarna. Det blir en farligt sluten värld där saker som skulle uppfattas som rent oetiska på till exempel gymnasiet Norra Real sakta men säkert normaliserats.

Hur lätt är det att ställa sig upp som säg sextonåring på en liten, intim internatskola som kallar sig ”Familjen” och säga ”Det här känns inte okej”? Vem kan göra det utan att bli utfryst och till och med straffad? Ge mig den personen. Nej, för den personen finns inte. Det är psykosocialt otänkbart.

Jag säger inte att Lundsberg är ett nutida Solbacka där pennalism och kräkningar är vardag. Jag säger bara att de röda varningslamporna som nu lyser absolut ska tas på största allvar. Varför skulle någon eller några falskanmäla de missförhållanden som även Skolinspektionen pekar på? Framförallt om allt är frid och fröjd, som en del knutna till skolan nu med största bestämdhet vill hävda?

Nej, something´s rotten in the woods of Värmland.

Skodon

Bäst just nu:

United Nude -heels. Kommer dock i butik, fick låna i förväg pga JÄVLIGT VIP. Ursäkta golvet, det är någon slags ”mullvadsspräcklig” plastmatta i min loge på TV4 (eller ja, den är ju inte MIN, fast på onsdagar DÅ är den MIN). Man kan ju tycka att fyran borde ha råd med EKPARKETT (åt MIG).

Vagabond – Gaga Eftersom det fortfarande är snöfritt här passar jag på. Satan vad jag passa på, rent skomässigt. Ursäkta min kräkgröna, smutsiga hallmatta och min killes sportsockor. Även solen har sina fläckar.