Drömmen om London

Detta är så patetiskt på något lite typ förmätet sätt men… Det är som det är. Jag har väl sett Notting Hill några gånger för mycket under mina tonår. Lyssnat för mycket på britpop och punk från stadens smutsigaste förorter. Byggt upp en bubbla av en illusion om mitt eh framtida liv i London.

När jag var tonåring fick jag aldrig åka dit. Trots att det gick båtar från ”Lilla London” – närliggande Göteborg dagligen. Så jag tog igen allt efter tjugo istället. ”Tröttnade” på Sverige och älskade att jag hittat en stad så nära men ändå så långt bort där ingen jävel visste vem jag var eller hade några förbestämda åsikter om mig som person efter att ha sett en film eller läst en krönika.

Jag vill bo i ett viktorianskt radhus i sydvästra London.

Jag vill känna mig lite bohemian chic tillsammans med min kreativt arbetande man, typ sådär så vi går på konstinstallationer och bara mmm, fräscht tänk och sen steker på någon bondomelett när vi kommer hem, på den gigantiska gasspisen.

Jag vill dricka alkofritt vin på Hoxton Square och prata stora livsfrågor sådär löjligt pretentiöst med mina nyfunna ”kreatörvänner”.

Jag vill typ sy ett överkast av gamla Josef Frank-stuvar och blogga på DN om ”The lundun life” och kalla mig ”urban” fast med glimten i ögat såklart.

Jag vill inte bo i kalla, jävla stela Sverige där allt cirkulerar kring vad man jobbar med och vad man tänker om mindfullness och inredningsmagasin och midsommarfyllor och ankdammsmediastockholm där de flesta egentligen är från typ Enköping och lider av enorma mindervärdeskomplex.

Jag vill fly och bara tro att livet då per automatik blir mer levande, givande, bubblande, självbejakande.

Men så blir det istället så att man bor i ett råtthåll med stundvis enbart kallt vatten i badrummet som lider av en långt gången fuktskada. Och bara längtar hem. Känner sig glömd och förvirrad. Borttappad och uppfuckad av alla skeva ideal om ”det nya livet”.

Jag är livrädd för att det ska bli så. Här har vi ju ändå typ… Konsumentverket.

Så jag fortsätter bygga luftslott och se mig själv i någon jävla solhatt och randiga tygskor på någon lycklig och avspänd stros längst Portobello Road. As if liksom.

Foto: Cristian Bogdan

Annonser

12 thoughts on “Drömmen om London

  1. Fanny skriver:

    Det känns som det alltid är så. Att livet kommer börja på riktigt bara man [insert whatever here]

  2. Pernilla skriver:

    Välkommen till London. Det som är hãftigt ãr att allt det du beskriver finns här. Råtthålslyorna, de fina radhusidyllerna i de småstadsaktiga stadsdelarna, kulturen, kreativiteten, pretentiösa drömmar om nåt mer och all härlig kaos. Jag älskar att bo här och kãnna mig urban…:) Men vardagen hãr är som vardagen är hemma ungefär, bara lite tjockare rusningstrafik i tuben, lite dyrare att bo, lite lägre skatt, dyrare skolor men lite mer av allt man kan tänka sig…

    Eiktorianska radhus i sydvästra London? Så bor jag… Eller kanske det ãr edwardianskt. Och i ärlighetens namn bara ett halvt, för det är delat i två lãgenheter. Det ligger i Clapham. Ett besök till Northcote road rekommenderas varmt ifall du inte varit här. Fina affärer, antikmarknad, schyssta caféer, pubar och restauranger. Hoppas du ska trivas i London!

  3. Amileaks skriver:

    Jag var 19 och drömde också.
    Åkte hem efter fyra månader efter att bott i en så dragit lägenhet att jag fick sova med mössa och vantar ha gått upp 8 kg genom att jobba på ett kaffe där jag var tvungen att ha ful keps på och kom på mig själv att smygäta brownies på lagret i min misär.

    Fast drömmen finns kvar 13 år senare.

    // Ami

  4. matilda skriver:

    Såg dig på Efter tio idag, hur fixar du din gråa hårfärg? 🙂

  5. Jag har bott i ett victorian radhus i sydvästra London, men det var inge kul. Trivs bättre i min centrala råtthåla med stundvis kallt vatten och stora sprickor i taket 🙂

    Om jag får dela med mig av mina erfarenheter så känner man ju av allt det där du nämner. I början är det både spännande och jobbigt med kulturkrockar, nya människor och ett helt nytt system. Sen skaffar man sig ett liv med vänner och börjar må som en drottning på marknaderna, royal parksen och barerna i east. Slutligen blir London vardag och man imponeras inte längre allt det där.

    Men jag kan säga att efter fem år i staden, några år efter att jag fått nog av överfyllda skrotmarknader, hypade prettobarer och shoppinggator, skulle jag inte vilja bo någon annan stans. Livet ÄR faktiskt mer levande, givande, bubblande, självbejakande, för det finns alltid något att göra här. Så känns det för mig iaf!

  6. Anna skriver:

    Har bott här i 3 månader så allt är fortfarande rätt nytt och spännande men JA det är helt jäkla underbart här! Och alltid finns det spännande saker att hitta på, gillar typ att rusha genom liverpool bland alla kostymnissar haha! Kan få euforiska lyckorus av att bara promenera till/från jobbet bara för att man är just här och allt är så jävla bra ❤

  7. Josef Boberg skriver:

    Drömmar kan slå in ❗

  8. Nina skriver:

    Åh. Jag ska flytta till London i vår, för min kille har fått jobb där. Jag har varit i London flera gånger men jag har inte fattat grejen. Sjukt mycket folk, grått och stressigt samt att man typ får grått snor pga alla avgaser. Så det här var ju lite peppande att läsa.

    • cissiwallin´s skriver:

      Haha, så är det ju OCKSÅ. Två sidor av myntet. Men testa att åka ut till t.ex Greenwich och strosa runt – fucking lovely. Eller bara Green Park eller Notting Hill. Idyll så man kräks av kärlek till det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: