Jag älskar ju barn, egentligen

Idag har vi ätit brunch på Elfviks gård på Lidingö. Riktigt oas:igt ställe, bara ett ”stenkast” från stan om man har bil (går även bussar). Jag har alltid en vision om att jag och min snubbe ska hitta såna där pärlor och på något vis vara lite ensamma om det. Kanske tre andra vuxna par som sitter där i stearinljusens sken och myser med mozarella och kräftstjärtröra och bara omfamnar helgens mmmm.

Och så glömmer jag någon stans på vägen att det är just dit, till sådana ställen, som folk med barn vallfärdar om helgerna.

På tal om att känna sig psyksjuk (förra inlägget) – är det bara jag som på riktigt känner ett FÖRAKT mot alltför många barn på samma gång? Som vill ta fram en rotting och bara hytta med den tills de sitter under borden, knäpptysta så jag kan äta min dyra brunch i stilla fridfullhet?

Min tolerans för barn som låter, flera på en gång (även springer omkring helt random och tror de äger världen) på offentlig plats är obefintlig. Och jag är ändå närmre trettio än tjugo nu (26 and counting). Går detta över? Är detta något jag bör ta upp med min terapeut? Kommer jag någonsin kunna hantera min egna, skrikiga, runtspringande ungar (de framtida alltså)?

Min mamma är i och för sig likadan, och hon har ju… Barn. När man går på fin restaurang och det sitter ett sällskap med två bindgalna tvååringar bordet bredvid kan hon vända blicken ditåt och utbrista ”shhhhh”, som att det vore världens enklaste grej. Eller så säger hon till kyparn att hon inte kan höra sina tankar och inte tänker äta dyremat i en förskolemiljö.

Lilla älskade facistmamma.

Klart folk med livliga barn ska kunna gå ut och så. Fast de kanske kan hålla sig till… Espresso house?

(inväntar storm från frälsta småbransmorsor, gärna vänligt mästrande ord om att ”det ska nog hända för dig också en dag”).

Annonser

22 thoughts on “Jag älskar ju barn, egentligen

  1. ” är det bara jag som på riktigt känner ett FÖRAKT mot alltför många barn på samma gång?” – Nej? Detta förakt är något av det mest söndertjatade i hela bloggvärlden, hur kan du ha missat det?

    Ja, barn som låter är jobbiga. Men tyvärr kan man inte riktigt göra något åt saken. Småbarnsföräldrar och deras små liv har precis lika stor rätt som alla andra att gå och äta var de än vill.

  2. Malin skriver:

    NEJ!!! Skicka dem inte till Espresso House, det är jobbigt för oss stackars baristor också… hehe. Nej. Men, I get your point. I veckan fick min stackars kollega plocka upp en ANVÄND blöja som någon så ”vänligt” hade lämnat. Fyfan alltså!!!

  3. Mrs G skriver:

    Tänk, det där skrev jag ett inlägg om för några veckor sedan http://wp.me/s1uIV8-atmosfar.
    Jag fick ganska många kommentarer på det inlägget och slutsaten jag drar av dem är att varken du, din mamma eller jag är ensamma om att känna så.

    Mrs G

  4. *** skriver:

    AHAHAH.. Jag har själv två barn. En flicka på 7 och en pojke på 6år. Men jag känner igen mig. Självklart ska barnen få följa med ut och äta på restaurang osv. Men hur roligt tycker egentligen barnen det är. Det är ju alldeles för tråkig och understimulerande för dem. Det är vi föräldrar som VILL äta gott och sedan lämna tallrikarna och bara gå. Inte tänka på disk osv. Och självklart bara ha det mysigt. Men då jag vet att våra barn inte är intresserade av att gå ut och sitta stilla och prata lugnt i 2 timmar i sträck, skiter jag i att gå ut och äta med dem. Sambon och jag bjuder oftare hem folk som även de har barn, visar har inte. Men gör god middag hemma. Barnen har tillgång till sina leksaker osv. =) Och de kan få röra sig där de vill (typ). Och vi alla är lika nöjda. När jag och sambon går ut och äter och där sitter några snorungar och skriker, brukar jag bara säga. Vad trevligt ni bjuder även på gratis tinnitus här. 😉 HAHAH. Men alla gör vad de själv vill. Men tips. Ta med kritor,någon TYST leksak till barnen och SILVERTEJP. (barnens munnar lär behöva de + andra Vuxna för den delen. 😉 Ha en bra dag

  5. Malin skriver:

    Förstår dig helt! Blir dessutom ännu värre för mig som nästan har någon sorts barn-fobi och är livrädd att barn ska komma fram och prata med mig eller vilja leka med mig när jag är på ställen där barn är eller när jag är med min pojkvän och hans syskon då hans syskon har typ 8 barn sammanlagt tillsammans. Har aldrig förstått det där gulligullandet men tror kanske att det kommer när jag får min egen lillskit att gulla med.

  6. Haha jag är precis likadan. Har alltid ”hatat” ungar och velat hugga huvudet av någon så fort jag hör ett barn gnälla eller bete sig störigt. Var alltid den där som frustade, muttrade och himlade med ögonen.
    Nu har jag barn själv och det är ju faktiskt något helt annat. Helt plötsligt har man skrapat ihop lite tålamod. Andras barn är däremot fortfarande ganska jobbiga…hähä

  7. Linda skriver:

    Känner likadant, men kan tänka mig att man inte kommer känna så om sina egna barn om man får några (hoppas verkligen inte).Men jag förstår verkligen inte hur föräldrar tänker som drar med sina barn ut precis överallt. Skaffa barnvakt eller stanna hemma liksom.

  8. Fru Hjelm skriver:

    ”Mina barn och andras ungar”…

  9. Myzzan skriver:

    Du gillar alltså inte människor i vissa åldrar? Unga människor tycker du inte om? Tycker nämligen det är lite larvigt att uttrycka det som att barn är något annat än unga människor. Så, vad du egentligen menar är att du inte gillar människor som är högljudda, som ibland beter sig aningens irrationellt och inte följer de normer som gäller på, låt säga en restaurang. Det är du naturligtvis inte ensam om, säg nån som gillar det?

  10. Johannah skriver:

    Jag har själv barn, nu är han visserligen bara nio månader men ändå.. ska vi gå på restaurang så skaffar vi barnvakt, vi vet att han inte kommer njuta lika mycket som vi. När han blir äldre och äter ‘vanlig’ mat istället för sina burkar och vi känner att vi bara måste gå ut på restaurang så får man ta ett lite barnvänligare alternativ, Jensens tex är ju ganska inriktat på barn..

    Och sen kan jag säga det, att även fast jag har barn så blir jag sjukt irriterad och störd av andra barn. Men det finns för många föräldrar som tycker att deras barn är såå gulliga och får göra vad dom vill. Igår var vi tex på musikal, då satt ungjäveln bakom nej och sparkade i min rygg halva föreställningen, när jag sa till så slutade han i nån minut. sen gillade inte ungjäveln musikalen för han börjar lyssna på musik på högsta volym. WTF?! Säger föräldrarna till? Händer något? Nej, för han vill inte stänga av sin musik och då måste han inte. Jag har liksom inte betalat dyra pengar för sparkar i ryggen och höra hans dunkadunka musik!

  11. Arga Klara skriver:

    Åh, håller med så himla mycket. Tycker att det är skitjobbigt att bli störd av buller, skrik och spring, när det inte är det jag betalar för. Fast jag säger till om det blir för mycket – barnen slutar oftast då, och det framkommer att det egentligen är föräldrarna som är ouppfostrade.

  12. Helena skriver:

    Jag har fått en egen unge för inte så länge sen, och innan var jag inte särskilt förtjust i barn alls. Men jag märker nu hur snabbt jag blivit härdad, i situationer där jag tidigare blivit jättestörd och typ fått migrän av barn som stojat omkring sitter jag nu bara där och tänker ”ah men guud vad skönt att dom är på bra humör!”

  13. Calle skriver:

    Att det finns barn som stör beror på att de inte har några föräldrar. Barn kan också vistas i möblerade rum utan att störa om man vill. Det handlar om vuxenansvar. Tycker att det är helt rätt att säga till andras barn om de inte sköter sig. Fixar inte föräldrarna det själva får väl omvärlden ta vid. Alla barn är allas barn.
    Brukar säga att de bästa föräldrarna blir de som inte tycker om barn, för de förstår att lära dem hur man beter sig lite fortare och bättre än de som klemar och älskar och aldrig sätter gränser.

  14. Emmas skriver:

    Alltsa, barn maste vanja sig vid resturangmiljoer, sjalvklart.
    Sa, borja pa McDonalds/BK/Espresso House/Lokal Pizzeria of your choice for att sedan avancera till andra resturanger. Klart som korvspad! Man borjar inte med det svaraste forst, eller hur?

  15. Lena S skriver:

    Hahaha! Jag känner exakt likadant. Och jag har barn själv. Ibland kan jag tröttna ur på min äldsta dotter och ta henne under armen och lämna affären/fiket etc för att hon stör alla andra. Och mig.. Hehe. Men självklart ska barn också ha en plats i samhället. Det är dock min uppgift att hålla reda på dem. För jag tröttnar även ur på morsor som tycker att ”barn är barn- de får skrika och springa hur mycket de vill, för de är bara barn, bla bla bla” Låter kanske hårt, men alltså, om man ska gå ut och äta, så vill man ju ha lite lugn och ro! Och har man väldigt stökiga barn kanske man kan gå till, ja exempelvis Espresso house, och låta mig och mina *host*änglar äta maten i fred 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: