To die alone

Normen säger att man ska ha sitt gäng. ”De där man kan ringa mitt i natten”. Om jag mår dåligt mitt i natten sätter jag mig ner och skriver. Det har tagit lång tid att komma till sans med att det är såhär mitt liv troligtvis mår bäst av att vara. Relativt pliktfritt vad gäller vänskapsrelationer. Ytterst få som står riktigt nära. Som flåsar mig i nacken och kan vända ut och in på mig. Varför ska jag ha det? Vad ger det mig?  Mer än ganska mycket ångest?

Ni anar inte hur psyksjuk jag kände mig innan jag fattade. Jag såg på avsnitt efter avsnitt av Dexter och bara mm, men sådär är jag med, snart börjar jag väl mörda också. Sen fattade jag att jag fått allt om bakfoten.

När jag tänkte efter insåg jag att jo, har ju många helt underbara människor runt omkring mig. Människor jag kan ringa, nästan närsom, trots att vi inte hörs varje vecka. Kravlösa relationer. Avslappnade relationer. Relationer som vi vill ha dem.

Varenda gång jag dragits in alltför mycket i ett kompisgäng har jag känt att någonting i den gruppdynamiken, den psykologin sakta men säkert ätit upp den jag är. Jag har tappat bort mig själv. Jag har hört mig själv skratta högt men bara känt mig som en väldigt duktig skådis på väg att spricka upp och bara lipa. Helt trängd och uppfläkt och rädd.

Det kan man ju tycka att man borde ”jobba med”. Terapeuter har till och med sagt att du Cissi, det där borde vi jobba med. MEN JAG VILL JU INTE INGÅ I ETT TIGHT KOMPISGÄNG! Jag vill inte leva så! Jag vill vara min egen, fri, fri från roller man får i ett gäng, som alla, oavsett, får i ett gäng. Jag vill plocka russinen är kakan och känna tillit utan att behöva vrida ur mig själv likt en disktrasa. Jag vill ha all den här ensamtiden då jag bara är jag, då ingen ställer massa frågor jag inte kan svara på. Då jag lyssnar på mig själv och tar in och ser och smakar och bara jobbar med mina tankar och våndor. Det funkar inte i grupp för mig. I grupp kan jag funka helt fantastiskt på jobbet. Men sen kan jag gå hem och ha det tyst och stilla. Som en gammal kärring. Med mina tankar och musik. Eller film. Eller bok. Eller bara natur och skit.

Jag älskar det. Jag kan inte tänka mig något värre än att äta en SATC-brunch och lyssna på tre-fyra personers historier om gamla ligg och ältande över diverese. Och själv behöva dra fram detsamma ur mig. Det vrider sig i hela kroppen av bara tanken på det där.

Många har nog känt sig svikna av mig eftersom jag är helt inkapabel till att svara på flera mess om dagen, hålla den där kontinuerliga kontakten och ”kolla av läget” hela jävla tiden. Som att det skulle vara viktigt. ”Jaha, vad har du gjort idag då? Ah, tvättat, seeegt, längt till helgen mmm hurra!”. Skjut mig.

Som ni märker får det mig fortfarande att känna mig sjuk i huvudet, på något sätt. Och det är ju för att kompisgängnormen är så stark. Du är ingen utan dina vapendragare. Det finns inget värre än att vara ensam (även om det är precis vad man vill och behöver).

Och så ska man sitta där den där dagen när gänget splittrats och lipa som ett litet emo utan egen vilja.

Skjut mig. Som sagt.

(Känner att jag måste göra ett eh relevant tillägg här: jag lider ju alltså av viss social fobi. Och det är inte alltid särskilt roligt. Men har lärt mig forma mitt liv utifrån det, utan att låta det styra. Har slutat pressa mig till att försöka gilla sociala situationer som mest av allt bara kväver mig… ).

Jag och Tintan. Vi har känt varann sen ”Uddevallatiden”. Nu bor hon här, hon med. Vi hörs och ses när vi har tid. Men då är allt precis som det alltid varit, på ett väldigt bra sätt.

Annonser

29 thoughts on “To die alone

  1. Amanda skriver:

    Ditt inlägg beskriver bra. Det är ”jättejobbigt” att man inte kan få vara sig själv i världen.

    Jag har gömt mig ibland. Ibland har jag vågat vara mig själv. Jag har ”lusläst” en av dina bloggar i smyg.

    Jag hoppas du FÅR vara dig själv. Framtiden ska inte bli negativ, den ska bli positiv.

    Tack för att du stöttade min mamma i dessa kristider.

    Kramar från Amanda

  2. Vilket bra inlägg Cissi. Jag tror inte att du är ensam att känna så och delvis sätter du ord på mina känslor. Jag har ett kompisgäng, förmodligen det mest heterogena kompisgänget i världen och den enda knytpunkten är jag. Mina vänner umgås alltså inte med varandra.

    Säger verkligen normen att man ska ha ett ”gäng” när man kommer upp i vuxen ålder? Jag har aldrig upplevt det så, de flesta jag känner har ett par bra vänner som de känner tillit till men de där ”gängen” normativa gängen förekommer inte i mina bekantskapskretsar.

  3. […] samtidigt ett sjukt bra inlägg idag om just ‘kompisgäng-normen’, det hittar ni här. (Jag gillar verkligen henne.) Och framför kärlek och vänner så är det kanske ännu viktigare […]

  4. Mrs G skriver:

    Då är jag som du.
    Jag vill inte heller ingå i något gäng, jag passar helt enkelt inte in och det vet jag redan.
    Jag vet att jag inte passar in men jag vet inte vad det beror på.
    Och jag låter det vara så.
    Ett av livets små mysterier.

    Kram Mrs G

  5. Det faktum att jag sitter här på en lördagskväll och kommenterar säger kanske allt. Men jag känner igen det, även om jag ffa har irriterat mig på normen om att man förväntas ses IRL stup i kvarten, och inte så mycket på gänggrejen. Jag träffar NÅGON vän (helst inte fler än en i taget) ungefär en gång varannan månad. Faktum är att jag har bott i den här stan i fyra år och jag känner (om vi sätter gränsen vid ”jag vet vad de heter och hejar om jag ser de på stan”) fem personer här, varav det bara är en enda som jag brukar träffa IRL – och jag är helt nöjd med att ha det så.

    Jag har också fått massor av ”sjukförklaringar” över mig från terapeuter och andra som tyckt att det är ett jättestort problem att jag inte trivs med folk omkring mig, och som velat släpa med mig ut på grejer bara för att ”träffa lite nytt folk”. Jag vet ju inte om det är så för dig, men jag tänker att det om något kan orsaka social fobi (eller förvärra den åtminstone). Jag menar, att utsätta sig för saker som man bara mår dåligt av utan att känna att det ger något – det är väl fobiframkallande i sig?!

    • cissiwallin´s skriver:

      Helt rätt – det sista du skriver alltså. Man försöker ständigt pressa ner folk i normer för att det ”ska va så”. Åt helvete med det.

      • Mrs G skriver:

        Exakt. Låt var och en få bestämma hur den lever sitt liv bäst, så länge det inte skadar någon annan.
        Det här tycker jag genomsyrar allt och alla val man gör.
        Vill man arbeta ihjäl sig eller inte arbeta alls, skaffa barn eller inte, var glad eller deppig, operera brösten eller hellre låta bli.
        Varför finns det alltid någon (och oftast kvinnor) som utser sig själva till värdemätare och förståsigpåare som ska berätta vad som är rätt eller fel.
        Mera valfrihet tycker ja vore bra.
        Mer respekt och lite större svängrum.

        Kram Mrs G

  6. brigade skriver:

    Präcis så känner jag med.

  7. Agnes skriver:

    känner igen mig, helt och fullt. bra skrivet!

  8. Mia skriver:

    Åh! Känner igen mig jättemycket. Har tillhört kompisgäng och det var som en mardröm ibland. Jag vet att jag skaffade nummerpresentatör (det var på 90-talet) i smyg, för att inte behöva svara vissa dagar de ringde. Om jag hade sagt att jag hade nummerpresentatör så hade de ju krävt att jag kollade den och ringde tillbaka när jag kom hem. Ibland när jag inte svarade så kunde samma person ringa 10 gånger på en dag och jag fick vara väl förberedd på en hållbar förklaring till vad jag hade hållt hus. Alla skulle liksom veta allt om en och jag får klaustrofobi bara jag tänker på det nu.

    Så skönt att vara vuxen för nu finns ju alternativa vänskaper. På högstadiet stod det väl mellan det här och att vara helt ensam jämt.

  9. Marie skriver:

    Vissa får energi av att umgås med folk, vissa får energi av att få vara ensamma en stund. Jag tillhör den andra kategorin, precis som du. Och många fler verkar det som. Känns som att det tighta tjejgänget är en hypad SATC-mem som på något sätt blivit norm. Illa att terapeuter inte förstår bättre än att fatta att folk är olika dock, det känns inte ok alls faktiskt!

  10. Sandra skriver:

    Jag trivs också bäst själv, har alltid varit en ensamvarg och alltid gillat läget. Är så trött på att bli ifrågasatt för något som jag helt enkelt inte kan hjälpa. Ensamheten är ju något som vi alla egentligen borde lära oss att älska, för det finns alltid en möjlighet, eller vänta, så gott som en garanti, att man hamnar där i ensamheten vare sig man gillar det eller inte. Det är det enda vi någonsin har att falla tillbaka på och man måste lära sig att älska ensamheten. Kan man inte vara ensam så får man nog mycket svårare att överleva i det stora taget. Och visst, många människor verkar ju älska att jämt ha folk omkring sig, men det känns på något sätt som att vi ensamvargar besitter ett visst försprång. De enda som vet exakt allt om oss själva är just vi själva. Jag vet hur jag resonerar, jag rättfärdigar mina egna beslut och känner inget behov att försvara mina dem för någon som inte är jag. Mina vänner (har en handfull underbara vänner som jag träffar när vi känner för det) gör inte mig viktig eller betydelsefull för det är jag vilket som. Jag är viktig för mig och mitt enda uppdrag i livet är att vara jag och att älska den personen. Älskar vi oss själva och ensamheten så kan allt annat vara hur jävligt som helst.

  11. A skriver:

    Väldigt bra text. Att ”gänget” splittras sker ju ofta automatiskt när man blir vuxen och flyttar, men speciellt om man bor kvar i hemstaden är det *extremt* viktigt att sätta upp gränser mot gamla skol-gänget (vilket är jättesvårt). Annars är risken att man missar viktiga och formande kontakter — som man valt själv för att man har något genmensamt, inte för att man råkat gå i samma ”klass” — i tidigt vuxenliv. Man missar då lätt en viktig utvecklingsfas på vägen till vuxenlivet. Har sett det hända speciellt för många ”överklass”-barn. De är så tighta och allas föräldrar känner varandra att de inte släpper in andra, och samtidigt inte har möjlighet att ”lämna” gänget.

    Det lättaste sättet att se om man verkligen är helt och hållet sig själv i sitt tjej-gäng, och om dessa kompisar bara är *bra* för en tycker jag är reaktionerna då man träffar sin (temporära eller permanenta) livskärlek/partner, dvs någon som *verkligen* älskar en för den man är och som man kan vara helt och hållet sig själv med. Funkar inte han med ens vänner, eller ännu värre om ens vänner inte ens verkar uppskatta honom: Ja, då vet man att något är fel (såvida man inte faller för destruktiva eller elaka killar förstås). Av min erfarenhet att döma har detta varit ett ”test” som nästan alltid fungerat: De *riktiga* vännerna har varit genuint glada och sett ens pojkväns charm, vad den än må bestå i. De ”falska” vännerna har varit mer upptagna med att komma underfund med om han tillhör ”rätt” subgrupp, stil, coola gäng, yrkesgrupp eller liknande.

    Ps. All forskning om lycka visar att det avgörande för ens välmående är några få verkligt djupa och tillitsfulla vänskaper. Kvantitet utöver det gör ingen skillnad för folks lyckonivåer.

  12. Mrs G skriver:

    Skönt att se att det finns fler som delar min uppfattning.
    Det finns alltså hopp om människosläktet.
    Trots allt.

    Mrs G

  13. Sarah skriver:

    Jag är nog lite annorlunda, jag uppskattar min ensamhet och läsa en bok och ta en promenad, lyssna på musik och sjunga högt, men jag älskar även att ha folk omkring mig. Jag är uppväxt i en stor familj med stor släkt, varje helg åt vi middagar fem familjer och när vi firar jul är vi 30 personer. Och jag njuter av att få sitta tyst o bara njuta av att folk har det trevligt skrattar och trivs, och om jag vill så är jag en del av det. Och det var aldrig någonsin alkohol inblandat så inga stela samtalsämnen som bidrar till halvångest dagen efter.

    Så vill jag ha det när jag bli gammal nog för barn och familj, vänner att skratta med, spela spel eller bara sitta tysta o njuta ett tag. Berätta historier, prata politik, åsikter, ”meningen med livet?”, eller bara om väldigt ytliga saker. Och nej jag pratar aldrig någonsin om mig själv, mitt känsloliv eller besvär? Det är väl något man väljer själv och jag har en vän och min syster som vet allt om hur jag känner och tänker, men inget större behov av att vara en ett genomskinligt glas för min omgivning.

    Alla är olika men att säga att folk som gillar att umgås gör det al a brunch, sex and city, pratar sex och fyllor är ganska trångsynt.

  14. Jo skriver:

    Känner precis igen mig i både det Cissi, A och Trollhare skrev, kan inte låta bli att tycka att det känns jätteskönt att se att det finns andra som känner precis som jag och vill ta upp ämnet.

    I tonåren var jag del i ett ”jättetajt” tjejgäng. Där skulle man klä sig precis likadant, träffas varje dag, festa varje helg och man skulle veta precis allt om varandra (hemligheter var totaltförbjudet)

    Jag mådde verkligen dåligt under den perioden. Jag kände att jag blev fruktansvärt hämmad av grupptrycket och fick aldrig vara mig själv eller göra det jag egentligen ville. Tex. jag är den typen av människa som föredar att sitta hemma med en bra bok/film och god mat på fredag och lördagkvällarna istället för att gå ut på krogen och dricka, enligt mitt tjejgäng var man ju torr och tråkig då.

    Tack och lov blev jag tillslut äldre och klokare med tiden, så min riktiga personlighet började synas allt mer och mer. Då kände de andra i gänget sig hotade och började ifrågasätta mig och snacka skit om mig bakom min rygg. Jag totalbröt kontakten med varenda en i gänget när jag var 16-17 år och det var något av det bästa jag har gjort för mitt eget välmående.

    Idag mår jag hur bra som helst, klär mig som jag vill, sysslar med det jag vill på fritiden och umgås bara med folk som jag mår bra av när det passar mig.

    Det här ämnet om ”social press” eller vad man kan kalla det tas inte upp nog ofta. Bra tema för Radio1 kanske? 😉

  15. dwdwd skriver:

    Har själv mått dåligt över detta i flera år, att slitas emellan att tvinga sig vara i ett fast kompisgäng och att egentligen vilja vara självständig. Normen säger ju att man är misslyckad om man är ensam. Alltså har det varit en förlust-situation på båda hållen.

  16. Hanna skriver:

    Jag känner verkligen igen mig. Visst, jag har vänner. Bra vänner. Men jag är inte en sådan som tillhör ett tajt gäng som går på stan tillsammans och har spontana sleepovers. Ibland mår jag dåligt över min asocialitet, andra dagar känns det som en frihet att kunna göra lite som man vill utan att behöva berätta för femtioelva andra personer när, hur, var och med vem man ska göra vad. Så ja, det är två sidor av samma mynt. Vem säger att det sociala myntet är bättre? Det är kanske inte bättre för mig.

    Tack för den här bloggposten. Tack för att du visade mig att det finns andra som är som jag, och att det är okej att vara så.

  17. sofia skriver:

    det här är typ första gången jag inser att det finns fler som är som jag.

  18. Intressant, aldrig tänkt på att det finns folk som känner så.

  19. […] Cissi Wallin har skrivit en bra text om hur hon gynnats av att komma ifrån sina kompisgäng från barndomen och pratar om hur ho växt sig starkare som individ genom att behöva luta sig ett kompisgäng. Hon skriver att hon i början kände sig konstig som gjorde detta. Inte så märkligt, det här är en av de mest dominerande könsrollerna som existerar hos kvinnor och i mitt inlägg vill jag utveckla vad exakt jag menar med detta och andra extremt destruktiva konsekvenser av denna könsroll. […]

  20. linneahietanen skriver:

    Bra skrivet!

    ”They say if you’re not lonely alone then there is something wrong” (Nada Surf – I like what you say)

  21. Ulrika skriver:

    Jag håller med dig. De där superinterna relationerna som finns i ett gäng har jag alltid haft svårt för. Och låt säga att jag är stöter på en person jag känner som är med sitt crew, då uppstår relativt ofta situationer såsom att någon i gänget (som jag då inte känner) säger; Jaha, vem är det du känner här i kväll då? Jag blir utbölingen direkt.

    Jag tog bort facebook för ett år sedan, och det så otroligt befriande att ha kravlösa vänskapsrelationer.

    Bra text, jag känner verkligen igen mig.

  22. jennifer skriver:

    shit vad jag känner igen mig.

  23. helena skriver:

    Gud va skönt att läsa det här inlägget! Känner igen mig som tusan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: