Jag twittrar om klubbkids. Om de där som kanske är 23. Eller 32. Men som lever för att gå ut. Det är det de gör. De har ett urlakande, totalt ostimulerande dayjob och så räknar de dagarna, timmarna tills de får gå ut nästa gång. Hälla i sig shots. Känna sig lite sedda ”för en gångs skull”. Bli lite för packade och göra grejer de egentligen ångrar men intalar sig var ”kul”. Som ”hör till”.
Känna hur de man umgås med gröper ur en bit för bit. Det där tomma livet som inte riktigt har potentialen att växa till något större. Något som betyder något där man älskar sig själv lite, lite mer och tar det för vad det blir. En ständig längtan efter kickar, något annat, typ Berlin, bara komma bort, bara jobba med något ”kreativt”. Bara bli kär och inte bli ensam och inte bli rädd för att känna saker på riktigt. Det som känns och bränns.
Och folk blir arga. Vissa mejlar och säger att jag inte ska dra alla över en kam. I det här fallet tar jag mig den totala friheten.
Är man runt tjugofem, över det, den där fasen i livet när de flesta börjar landa på något vis, men fortfarande snurrar på i ett liv som mest går ut på att stå på gästlistor och hamna på mingelbilder med ”de som betyder något” så är man enligt mig ute på hal is. Hur moralpaniskt präktigt och dikterande det än må låta. Jag har inte hittills mött en enda människa över… Säg tjugofem som lever det där livet och mår bra. Det har bara varit destruktivitet, jakt efter saker man aldrig kan få, fast om man väl lyckas få dem så påbörjas genast en jakt efter något nytt. Man utvecklar olika beroenden. Ingen kan dricka shots tre-fyra dagar i veckan under flera år utan att utveckla en destruktiv relation till alkohol som äter sig in i resten av ens liv.
Den som klubbar säg tre-fyra dagar i veckan, hårt, kommer hem sent, är bakis lika ofta kan inte sköta ett jobb. Ytterst, ytterst få kan det. Och det får snabbt konsekvenser.
Det är ingen slump att många som levt det där livet ofta byter bana radikalt efter en viss tid och typ flyttar ut på landet/börjar meditera/måla tavlor/hittar en annan tro. I värsta fall: går med i en sekt. Tomheten i att vara ett ”klubbkid” och inte så mycket mer har sakta men säkert gröpt ur dem. De är desperata efter något som just känns och bränns.
Givetvis får folk leva som de vill. Men är det inte märkligt att just de som tycks ha fastnat i ett liv av det jag just beskrivit ofta blir ganska… Sura när man pekar på farorna, konsekvenserna och i många fall: sanningen… ? Nej, såklart inte. Det gör ont att höra den från folk som vet. Sanningen. Framförallt om man själv börjat inse.
cissiwallin´s 
jag minns en gång när du påpekade det för mig 🙂
jag blev inte sur jag blev mest smickrad att nån tog mig för att vara hipp på något sätt!
Det var verkligen skämmigt för mig eftersom jag fått TOTALT fel bild av dig utifrån ett videoklipp. Jag var väl typ trött, pms:ig och allmänt trött på allt slentrianmässigt hat mot Underbaraclara bara pga hennes val att faktiskt leva ett ”annat liv”, som känns betydligt mer självförverkligande än många ”kubbkids”. Sen insåg jag att du var ett geni och fick råångest…
Jag var sugen att ranta nånting i stil med —”Rebecca & Fiona måste ju ha en publik, alla kan inte ha en superkarriär och göra nåt kreativt blablabla”
Men jag håller käft. För du skriver så bra och har så rätt så jag kan inte ens retas!
Tänkte faktiskt ta R&F som exempel på hur man kan leva ett liv i ”suset” samtidigt som man förverkligar sig, tjänar pengar på något man älskar och inte tvingas in i någon ”Svenne-9 till 5-mall” men lät bli. Säger det nu istället. R%F står för NÅGOT. De är uttalade socialister, tycker och tänker i frågor som rör annat än vilka skor man ska ha och hur packad man ska bli. Jag älskar dem för det.
Helt rätt! Tycker att ”Klubben” tar upp det du pratar om. Det är liksom glättigt på ytan men det känns som att alla lever utelivet som någon slags flykt. Hoppas verkligen att resten av serien jobbar på det temat, ska bli intressant att följa.
Vi är ju båda fullt medvetna om att det finns många, många som går ut utan att platsa i kategorin jag skriver om. Men ja, jag tycker ”Klubben” fångade det där… Inte så sunda på något, flera vis. Eller så är jag bara skadad. Vetefan.
Känner mig träffad av varje jävla ord. Fan, dags att göra något vettigt. Pluggar givetvis design och hänger mer i Köpenhamn än i Malmö. Mycket fest, trökigt timjobb på Carlings, ute 3-4 ggr i veckan… Kanske inte klubbkid av Sthlms-rang men ändå något liknande. Åh men vad ska man göra då Cissi?
Trist svar nu men det vet du nog själv, innerst inne, eller hur?;) Man behöver ju inte satsa på en ”superkarriär” utan bara följa sitt hjärta lite mer. Vad längtar du efter? En bra fråga att ställa sig, fast med jag:et istället, då.
Been there, done that.
Jag är glad att det är över.
Mrs G
Hej jag är 34 år och ute varje helg. Bör jag oroa mig och söka mig till nån sekt eller. Jag gör ju fel och vill inte irritera rättfärdiga människor som du med min existens.
Jag tror de allra flesta kommer till en punkt då de känner sig rätt så ”mätta” på klubblivet. Så var det i alla fall för mig. Sen kan säkert omständigheter i en människas liv göra att just klubbandet fyller en massa andra funktioner och på så vis blir mycket viktigare än allting annat. Om man, som du säger, endast känner att man ÄR någon i ett visst sammanhang, är det kanske skrämmande att utforska vem man är utanför detta sammanhang.